Four years ago, on this particular day, I was sitting in my room, nervous but excited, packing my bag. Togrther with my family, i would go on a trip across the globe to spend two weeks in the most southern country in Africa . This journey affected me in so many ways and a consequence of this was that I created this blog. Another consequence was that I decied that I would one day go back to that country, back to those people to get more of the joy and the energy that I got there and to learn more from the ones I met there. 

At the moment I´m sitting here, with a packed bag in the hallway, excited, writing. In two days mum and I will, with about 30 other people, start our second trip to Cape town in South Africa. The trip will be almost identical with the last one we did. With the goals of meeting people from the Phambili projekt and Life zone but also to get to see Cape town and visit, for exemple, Roben Island and other intresting places. But my mum's and my focus this trip is with the Phambili projekt and the church there and therefore will we spend more days there instead of going sightseeing. There we will get the oppertunity to meet and help people, talk to child and youth leaders in the church about a new plan for sunday school that we're using in our church. I will also try to take pictures and document everything as I did last time. So after the trip I might post somehting here. 

I hope you've all had a merry christmas and I wish you a happy new year. More about the trip will come during and after it. 

___________________________________________________________________________________________________________

För fyra år sedan, just denna dag satt jag på mitt rum, nervös och förväntansfull och packade min väska. Jag skulle, tillsammans med min famlj resa runt nästan halva jorden för att spendera två veckor i det land som ligger längst söder ut i Afrika. Denna resa påvekrade mig på många olika sätt och en följd av denna resa blev att just denna blogg skapades. En annan följd av denna resa var att jag bestämde mig att jag skulle resa tillbaka till detta land, till dessa människor för att få mer av den glädje och den energi som jag fick där och få lära mig mer av de människor jag mötte . 

Just nu sitter jag, med en färdigpackad väska ståendes i hallen, förväntansfull och skriver. Om två dagar reser jag och mamma tillsammans med ca 30 andra personer tillbaka till Kapstaden i Sydafrika. Vi kommer nästan göra en likadan resa som vi gjorde för fyra år sedan med målen att möta människor vid Phambili projektet och Life zone men även få se Kapstaden och besöka till exempel Robben Island och andra sevärda platser. Min och mammas fokus denna resa ligger dock hos Phambili och kyrkan, därför kommer vi spendera fler dagar där då vi ska få möjlighet att träffa och hjälpa människor, möta barn- och ungdomsledare i kyrkan för att kunna prata med dem om ett arbetsmaterial för barn- och ungdomsverksamhet som vi använder i vår kyrka. Jag ska även försöka filma och fota som jag gjorde under förra resan och kommer efter resan säkert lägga upp något här. 

Jag hoppas att ni har haft en god jul och får ett gott nytt år. Mer om resan kommer upp på bloggen under och efter den. 

Nu sitter jag här och lyssnar på musik och gråter, med en ny scarf runt min hals och en kamera med allt för många bilder. De senaste dagarna (sen i lördags) har en grupp från Sydafrika som är med i Lifezone varit här. Det har varit ett fotbollslag med killar 01-00 och ett par ledare. Min familj var en av de många familjerna som var värdfamiljer åt dem och de bodde tre killar plus en ledare hemma hos oss. Killarna har deltagit (tillsammans med några 01:or och 00:or från Sverige) i sävarcamp och vi har provat på olika sporter, lärt känna varandra och pratat om ledarskap. Jag kan inte säga att jag är bra på engelska, jag har inte pratat mycket med någon av dem och jag har inte kunnat namnen på alla av dem förutom på sista dagen och jag kan fortfarande inte uttala namnet rätt men ändå så känns det så otroligt tomt nu när de åkt . I den gruppen svenska tonåringar som var med var både jag och några av mina närmsta vänner med men också några jag inte sagt ett ända ord till. Det som är så sjukt och får mig att fälla fler tårar är det att jag inte bara fått vänner från Sydafrika utan att jag också blivit tightare med de svenska tonåringar som jag fått möta. Två kvällar fick jag tillbringa med alla sydafrikanska killar och ett gäng ifrån Sverige och under båda kvällarna dansade vi, lyssnade på musik och jag blev så otroligt förvånad över hur högt en grupp med människor kan låta (förlåt för alla personer runt omkring som försökte sova). De människor jag har mött har visat sig ha otroligt mycket energi och glädje. Jag är så otroligt tacksam för alla jag fått dela dessa dagar med. Jag och mina vänner för överens om att vi inte visste varför vi blev så rörda, alla grät men vi visste inte varför. Det är en känsla som inte går att förklara. Energi, alla är glada, alla accepterar varandra och alla vågar vara den de är. Vi vet inte om vi någonsin kommer se varandra igen och de känns tomt. Men alla som jag har pratat med har sagt att de också känner sig väldigt tacksamma att de fått möjligheten att träffa dessa människor. Vi pratar inte samma språk, vi kommer från olika bakgrunder, vi har olika kulturer och bor ett halvt jordklot ifrån varandra och ändå blir vi en ända stor familj. Vi har fått dela svett och tårar, skratt och irritation på myggorna. Dessa begåvade, högljudda människorna kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag är väldigt tacksam. Jag skulle vilja skriva mer, skriva mer detaljerat och berätta om allt som hände varje dag. Men det finns inga ord. Jag skulle behöva kunna alla världens språk för att ens kunna beskriva en mening från veckan. Jag förstår fortfarande inte varför jag alltid bli så rörd när jag möter dessa människor som har en annan kultur, en annan bakgrund. Alla i gruppen spred kärlek och energi och jag ska försöka ta vara på den och minnas och vara glad så länge som möjligt. Kanske skriver mer sen lite mer om allt som hänt men just nu måste jag samla mig för att själv förstå att det var på riktigt. 

Thanks to all of you and promise me to come back 

Hi, from now on I´ll try to write in english (wish me good luck!   ) This, is because of the thing I write about. I write about my meetings with people from Southafrica and it is a bit sad that they don´t understand what I write so....I´ll try. Lately I´ve been two a meeting before the summer. A group from Soutafrica will, like last year, come to sweden and be with us for some days. This year it will be 14 boys, born 2000 and 2001 , two younger boys and a few adults. They wil, like last year participate in sävar camp, which is a camp (haha, you don´t say?) but not as much as last year because they will do many things with there host families. This is the third year me and my family is a host family. I like all the things we do with them when they are here but it´s also so lovely to just eat something before bed and just talk. Last year we (me and my mum) talked a lot with the boys who lived in our house and I can still remeber every conversation.   Thansk for them.  Anyway, I´ll write more about what we will do when they are here and I´ll documenting while they are here. 

Hope I didn´t spell something completely wrong. 

SEE YOU!

Om ni läst det senaste inlägget vet ni att Colin och Patricia från Sydafrika är här. Idag var det gudstjänst och Colin berättade mer om phambili projektet men också om hans tankar kring Bibeln och Gud.

Han sa att det var viktigt att inte hänga kvar i det som varit, att koncentrera sig på alla misslyckanden man gjort. Man måste fokusera på framtiden. På målet. Alla har gjort fel och misslyckats men jag lovar dig att det ändras inte hur mycket du än ångar dig och tänker på det. Han berättade också att vi måste ta vara på våra talanger och begåvningar och då var det som om någon tände en lampa i mitt huvud. Jag har under jätte lång tid funderat på vad jag ska gå för gymnasie, vad jag vill jobba med och helt enkelt vad jag vill bli, göra med mitt liv. Jag har inga bra svar och ingen annan kan ju liksom svara åt mig så jag står fortfarande här och funderar. Vilket är ganska irriterande för just mig för jag gillar att ha kontroll, att ha koll och att kunna svaren på frågorna.

Men när Colin sa att vi måste ta vara på våra talanger och begåvningar så försvann som dimman och jag kunde se klarare. Jag har väldigt lätt för mig i skolan och tycker musik är roligt och älskar att prata med människor och kommunicera. Jag tycker om matte men vill inte (förlåt till er som jobbar med matte) bli en sån som bara sitter och räknar. Jag vill inte jobba för att få pengar utan för att göra någon skillnad, i mig själv och i andra. Självklart måste jag göra som Colin säger och ta nytta av det jag är duktigt på och hjälpa andra genom det, lära andra det jag kan. Jag vet att alla människor är duktiga på något eller har någon begåvning. Vi måste ta vara på begåvningarna och som Colin sa "vi kan inte dö med begåvningarna" vi måste lämna något efter oss, lära andra. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra av mitt liv men en sak är säkert. Jag SKA göra något av det, jag ska försöka ändra det jag tycker är fel och hjälpa de som behöver hjälp.

Igår är ett minne, imorgon är en dröm, idag är en gåva.

Om ni har läst min dagbok från när jag var i Sydafrika har ni kanske också läst "dag 5" vilket var den dagen då vi var och besökte phambili projektet. Just nu är Colin (som är pastor i den kyrkan) och hans fru Patricia här och just idag var Patricia på kyrkan och berättade om projektet, vad de gör där och om kvinnornas situation i området. Det är väldigt många i området som har HIV/ aids och det är ett ganska fattigt område. Det är många tonåringar som blir gravida och då blir det oftast mammans ansvar att ta hand om barnet och barnbarnet. Detta leder till att många kvinnor känner sig ensamma och blir deprimerade. I Sydafrika är det inte lika jämställt som i Sverige och det är många kvinnor som far illa. Många kvinnor har dåligt självförtroende och hamnar i drog och alkohol missbruk vilket leder till att många familjer splitras och barnen också far illa.

Det var en gång en kvinna som låg och var jätte sjuk och som då sökte upp Patricia och Colin. Hon berättade att hon hade aids och det var det som hon höll på att dö av. Hon hade en familj som hon inte haft kontakt med och en son som hon tog hand om. När kvinnan dött berättade Colin och Patricia för sonen hur läget låg till och hjälpte sedan sonen. Efter detta var det fler och fler som sökte upp dem och berättade att de hade samma problem. Fler växte till ännu fler och det startades supportgrupper och från allt detta växte det upp till phambili projektet. Det är en kyrka som inte bara har gudstjänster utan också ögon och tandklinik, läxstuga, hjälper ungdomar och drogmissbrukare, hjälper behövande och delar ut mat till jätte många människor. De får hjälp från volontärer, access och andra företag de samarbetar med.

Under presentationen gav Patricia oss en uppgift. Vi skulle skriva vad för problem kvinnorna i Sverige har, hur vi försöker lösa det och vad vi kan göra för att hjälpa varandra. Vi kom fram till att trots att vi i Sverige försöker dölja våra brister och problem så finns de kvar. I Sverige är det så viktigt att inte visa om man är sårad vilket är väldigt dåligt för ingen kan hela sig själv. Vi kom fram till att vi behöver varandra, vi behöver prata med varandra. Vi har väldigt höga krav i Sverige och väldigt tydligt ideal. Hur man ska se ut, vad man ska göra, vad man ska ha och det finns ingen annan än vi som kan ändra våra normer. Vi är människor, alla har problem och brister och ingen kan vara perfekt. Vi måste sluta försöka bli något som inte går att bli.

Patricia avslutade sin prestation med att be oss människor i Sverige hjälpa varandra, inte försöka gömma våra problem. Ingen blir starkare av att låtsas vara stark fast man är sårad. Hon bad oss att inte vara rädda för problemen. Om någon har ett alkohol missbruk mår varken du eller personen bättre om ni bara försöker gömma det. Det handlar mycket om Ubuntu. Vi var skapade som flockdjur och vi blir starkare om vi har vår flock. Många människor har blivit hjälpta av pambili projektet och det blir bara fler och fler.

Problemen är inte det största problemet. Det största problemet är att vi försöker gömma det. Men det löser inget. Vi måste se för att börja tänka, börja tänka för att förstå och förstå för att kunna göra något åt det.

Access, som är föreningen jag är med i stöder pambili. Om ni vill skänka pengar till projektet kan ni sätta in pengar på bankgiro 545-0192. Varje krona går till projektet och används väl.

Den 11 januari 2014 var den sista dagen i Sydafrika som jag inte bara tillbringade på en flygplats. Min bror, min pappa och några andra i gruppen åkte iväg och såg på en fotbollsmatch men jag, min mamma och mina systrar stannade med en sydafrikansk familj och tillbringade dagen tillsammans med dom. Vi gick på stan, var i en park och bara tog det lugn vilket var väldigt skönt eftersom att vi gjort så mycket alla andra dagar. Jag minns att jag var ganska ledsen den här dagen. Det var ju faktiskt sista dagen i Sydafrika. Men visst hade jag fått mycket upplevelser och fått lära mig mycket. Sydafrika var (som jag trodde) helt annorlunda, på ett bra sätt. Det fanns så mycket där som jag inte fått se eller fått göra än. Så många ställen jag ville tillbaka till. Jag visste redan då, den dagen att jag inte var klar i Sydafrika. Jag SKA tillbaka! Hur? ingen aning. När? När jag kan? Varför? För jag måste. Om jag ska flytta dit, bara resa dit, volontera där eller vad som helst. Jag ska bara dit. 

Akrobaterna vid sista dagen 

Min mamma och Sylvia. Sylvia är hon som startade alabaster.       

Fotbolls planen

Tack så mycket för att ni läst allt detta. Nu  har jag tyvärr berättat allt från min sydafrika resa men jag är inte klar för det. Till påsk ska pastor colin (Som jobbar vid pambili projektet) komma hit, till sommaren kommer ett till life zone lag hit och jag har fortfarande mycket kvar att berätta. Ni blir inte av med mig så lätt  

Om det är någon dag, organisation eller plats från sydafrika resan som ni vill veta mer om är det bara att kommentera eller ställa en fråga så svarar jag så gott jag kan på den!

Nu har ett life zone forbollslag varit i sverige i en vecka. Dom bodde hemma hos olika famlijer och det bodde några hos oss. När jag var i Sydafrika, fick jag efter bara några dagar en speciell känsla inuti mig. Det ända ordet jag kunde beskriva den känslan med var "Älskad" . Jag tänkte att det så klart var så att jag kände mig speciell i Sydafrika eftersom att vi var vita i ett land där det nästan bara lever mörkhyade men jag fick samma känsla nu i veckan när det bodde sydafrikaner hos oss. Då förstod jag att det inte har med stället där jag är att göra eller vad jag gör utan det handlar om vilka människor jag är med och dom nya mötena med nya människor. Jag grät idag och jag förstod egentligen inte varför. Jag menar jag har känt dom här personerna i mindre än en vecka, hur kan jag tycka om dom så mycket? Men jag tror att det har att göra med att jag bara träffar dom några dagar. För om jag vet att jag kanske inte kommer träffa dom här personerna imorgon då försöker jag ju lära känna dom idag och öppnar mig själv så dom får lära känna mig. Man är orädd och säger det man vill ha sagt för att inte missa chansen. Man lever som om varje sekund är den sista, inte rädd utan orädd. Man tar vara på varje sekund. Jag kan inte förstå hur personerna från Sydafrika kan vara så otroligt snälla och får mig att känna som jag känner men jag vet att jag vill få andra människor att känna sig älskade. Jag frågade mamma varför det kan vara så olika personer i Sverige och i Sydafrika. Hon sa att hon trodde att det handlar om att Sydafrika är ett land som har varit med om mycket och därför har det blivit som det är idag. Jag kommer ihåg hur förändrad jag blev sen jag såg alla kåkstäder och dom som bor i Sydafrika ser dom hela tiden. Dom är mer tacksamma än många i Sverige och tar vara på det dom har. Jag vill vara mer som dom personerna jag mött. Jag vill vara orädd, tacksam, ta vara på varje sekund. Jag grät idag men jag antar att det är priset man får betala när man tycker om någon eller några.

Nu vet jag att det var länge sedan jag skrev på bloggen men jag har faktiskt skrivit hela dag 13 redan men just när jag skulle spara det och lägga upp det på bloggen så försvann internet och inlägget som jag hade tagit 45 minuter att skriva försvann likaså. Sen dess har jag börjat 7:an och haft ganska mycket för mig. Därför kommer det här inlägget inte vara som alla tidigare. Men hoppas ni gillar det ändå. Den 13 januari (som ni förstår pga rubriken) var vi på safari. Vi fick se jätte många djur och lärde oss roliga fakta om dom. Vädret var bra, det blåste lite och var molnigt men det var skönt för annars skulle det varit för varmt. Det kom en liten skvätt regn men då skyddade vi oss med stora ponchos (som förövrigt var väldigt sköna  )

Vi åkte med en sådan bil igenom ett område med stängsel runt omkring. Djuren (Förutom lejonen och geparderna) gick fritt inne i det området.

Många djurbilder från safarin. 

Jag hoppas ni tycker om inlägget trots att det mest innehåller bilder och inte så mycket text. Jag skulle ha skrivit mer om det inte varit så att jag har varit sur (för att hela mitt inlägg försvann   ) och upptagen med skolstart, läxor,prov och kompisar. Det här är det näst sista inlägget från min sydafrika resa.

Ses!