Nu sitter jag här och lyssnar på musik och gråter, med en ny scarf runt min hals och en kamera med allt för många bilder. De senaste dagarna (sen i lördags) har en grupp från Sydafrika som är med i Lifezone varit här. Det har varit ett fotbollslag med killar 01-00 och ett par ledare. Min familj var en av de många familjerna som var värdfamiljer åt dem och de bodde tre killar plus en ledare hemma hos oss. Killarna har deltagit (tillsammans med några 01:or och 00:or från Sverige) i sävarcamp och vi har provat på olika sporter, lärt känna varandra och pratat om ledarskap. Jag kan inte säga att jag är bra på engelska, jag har inte pratat mycket med någon av dem och jag har inte kunnat namnen på alla av dem förutom på sista dagen och jag kan fortfarande inte uttala namnet rätt men ändå så känns det så otroligt tomt nu när de åkt . I den gruppen svenska tonåringar som var med var både jag och några av mina närmsta vänner med men också några jag inte sagt ett ända ord till. Det som är så sjukt och får mig att fälla fler tårar är det att jag inte bara fått vänner från Sydafrika utan att jag också blivit tightare med de svenska tonåringar som jag fått möta. Två kvällar fick jag tillbringa med alla sydafrikanska killar och ett gäng ifrån Sverige och under båda kvällarna dansade vi, lyssnade på musik och jag blev så otroligt förvånad över hur högt en grupp med människor kan låta (förlåt för alla personer runt omkring som försökte sova). De människor jag har mött har visat sig ha otroligt mycket energi och glädje. Jag är så otroligt tacksam för alla jag fått dela dessa dagar med. Jag och mina vänner för överens om att vi inte visste varför vi blev så rörda, alla grät men vi visste inte varför. Det är en känsla som inte går att förklara. Energi, alla är glada, alla accepterar varandra och alla vågar vara den de är. Vi vet inte om vi någonsin kommer se varandra igen och de känns tomt. Men alla som jag har pratat med har sagt att de också känner sig väldigt tacksamma att de fått möjligheten att träffa dessa människor. Vi pratar inte samma språk, vi kommer från olika bakgrunder, vi har olika kulturer och bor ett halvt jordklot ifrån varandra och ändå blir vi en ända stor familj. Vi har fått dela svett och tårar, skratt och irritation på myggorna. Dessa begåvade, högljudda människorna kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag är väldigt tacksam. Jag skulle vilja skriva mer, skriva mer detaljerat och berätta om allt som hände varje dag. Men det finns inga ord. Jag skulle behöva kunna alla världens språk för att ens kunna beskriva en mening från veckan. Jag förstår fortfarande inte varför jag alltid bli så rörd när jag möter dessa människor som har en annan kultur, en annan bakgrund. Alla i gruppen spred kärlek och energi och jag ska försöka ta vara på den och minnas och vara glad så länge som möjligt. Kanske skriver mer sen lite mer om allt som hänt men just nu måste jag samla mig för att själv förstå att det var på riktigt. 

Thanks to all of you and promise me to come back